Tiden.

Ojojoj, vad tiden går fort. Blir han faksiskt snart nio månader? Har min mammaledighet faktiskt tagit slut redan? (Ja, den slutade för några dagar sen, nu har jag officiellt semester innan vårdledigheten börjar).

Vissa stunder kan kännas långa. Det kan vara stunder med ett gnälligt barn, då jag väntar att maken ska komma hem, eller då gnälligt barn inte vill somna. Men också stunder med det vackraste leendet i världen, eller stunder med den sötaste rösten som upptäckt att den kan säga "mammamma mama mamma" är sådana då tiden tycks stanna, och jag känner som hur en liten bit av solsken tycks bo i mitt bröst.

Trots dessa stunder så har allt sådär i efterskott gått så otroligt fort, på det stora hela. Det är inte det lättaste dethär med att leva i nuet och njuta av stunden. Men försöka duger just nu. Försöka måste helt enkelt duga, för det är så mycket som jag behöver ligga steget före med. För min egen sinnesros skull. Annars så stockar det upp sej. Så först tänker jag lite framåt. Jag försöker hålla mig till det det som händer i nära framtid, och förbereda det praktiskt t. ex genom att se till att det finns rena kläder, mat och vad som nu kan tänkas behövas. Då jag gjort den försöker jag leva i stunden.

Det är en av de saker som gör stor skillnad på livet före, och livet med barn.

Före lillkillen så kunde man göra saker så snabbt, och enkelt. T.ex att fara till en avtalad tid krävde inga särskilda förberedelser. Jag bara såg till att jag såg tillräckligt anständig ut för situationen, och begav mig iväg. Nu däremot så är det så många fler faktorer som ska med i ekvationen innan jag ens kan tänka på att stiga ut genom dörren. Det har t.o.m. blivit ganska vanligt, ja nödvändigt, att jag börjar förbereda för den avtalade tiden dagen innan. När ska han äta, vad ska han äta, hur mycket behöver han ha på sej, vad har han för rena kläder, när har han sovit senast, hur är det med blöjan,... Det där med hur jag själv ser ut kommer lååångt ner i listan på prioriteringar.

Så är det nu.