Kasta saker

Lillegossen har lärt sig hur man kastar saker. Han har finslipat sin teknik de senaste dagarna och idag har både en, två och tre saker blivit kastade flera gånger. Han tycker det är myycket roligt. Skickliga lilla gullunge.

Lek onsdag

Roligaste lillen vet för tillfället är att lägga saker i eller på någon annan sak. Till exempel om han lyckas sätta en sked i en mugg så undslipper han sig ett förtjust utrop följt av ett glatt skratt. Sen försöker han antagligen skaka på muggen med skeden i så det skramlar. Så bli han lite arg då skeden faller ut. Och sen försöker han göra det igen.

Andra speciellt roliga saker är att sätta favorit pip-gummiankan på eller i en kopp. Ett lock till en barnmatsburk i en liten plastlåda. En liten plastlåda i en mugg. En liten kramdjursapa på plastlåda... o.s.v.

Idag har vi också besökt en annan mamma och hennes två söta barn. Lillemannen fick leka och förundras och jag fick den vuxna motsvarigheten, nämligen en pratstund och dricka kaffe i vuxet sällskap.

Loppisfynden

Idag har jag fyndat på loppis. På kort tid hade jag hittat en halare att sova i vagnen i, storlek 86, så det blir mot vårvintern. En annan halare att ha då han leker ute mot senvintern, också storlek 86. Ett par galonbyxor. En cykelhjälm. Ett par vinterskor.

Allt detta till vilket pris då? undrar kanske någon.
Ja, det kan jag berätta att allt detta blev 9,50 euro!

Nämen oj vad bra fyndat, kanske någon tycker.
Det tycker jag också.

Sko-döden

Hemma hos oss har otaliga antal skor blivit drabbarde av sko-döden den senaste veckan. De har blivit offer förr katt-urin. Några har vi haft på tvättning, och andra är på vädring ännu för att se om de återhämtar sig. Men det är ännu oklart hur många som förolyckas. En nackdel med skor är ju att om den ena blir obrukbar så är ju inte heller den andra av paret användbar.

Det är ännu under utredning varifrån epidemin har startats. En misstänkt är  frassen, eftersom veterinären sa att det händer att katter kissar på fel ställe då de är lite sjuka. Men det är med lika stor sannolikhet vår kattfröken som är den skyldiga. I vanliga fall är det kattdamen som kissar överalllt på ställen där man inte ska tömma sin blåsa. 33% av människorna i hushållet anklagar därför hon-katten för incidenten. 33% har inte bestämt sig och de sista 33% bryr sig inte och har ingen åsikt i frågan.

Vad är det med täcken?

Varför är det så omöjligt för en liten kille på tio månader att sova under täcke? Det är nästan som om han har en inbyggd spark-reflex som aktiveras genast den förnimmer ett täcke mot benen.
Det spelar ingen roll om han sover i sin egen säng eller med oss i dubbelsängen. Allt som påminner om ett täcke ska sparkas av för att kunna sova riktigt bra. Är det bara mitt barn som har denna egenskap eller finns det också andra?

Egentligen är det ju inte ett problem. Kanske inte. Men gossens mor inbillar sig att han får kallt på natten om han tillbringar den liggandes bredvid eller ovanpå sitt sköna täcke.

Avkoppling

Idag fick jag njuta av en av de mest avkopplande timmarna på läänge. Jag tillbringade den under täcket (varmt och skönt!) vid kosmetologen, där jag fick ansiktbehandling, inklusive massage. Såå skönt.

Det var mitt första besök i denna salong och jag blev positivt överraskad och imponerad över hur professionellt det var. Som om det skulle ha varit i en större stad. Det borde vara obligatoriskt för alla småbarnsmammor att unna sig det minst en gång i månaden. Jag fick dessutom fransarna och brynen färgade så nu är jag ännu vackrare än innan.

Min första ansiktbehandling någonsin.

Ugnen

... och plötslig förstår jag hur bra det faktiskt är att ugnsluckan har den där lilla "knappen" man måste trycka ner för att kunna öppna den. Vilken lycka att en massa fiffiga mänskor haft barn före mej, och uppfunnit saker.

Vedarbete

Att arbeta med ved är av någon anledning väldigt tillfredställande. Kanske är det stenåldersmänniskan i mej som piskar på i vedarbetet och nickar nöjt då jag varit med och åstadkommit något att elda med "nu kan vi överleva ett tag till", tänker stenåldersmänniska i mej.

Kalasdag och extra morföräldrar

Idag har vi varit många timmar på kalas, det är lillemannens mommos, min mammas födelsedag idag. Vi firade även hennes man, lillemannens extra-moffa, som hade födelsedag i augusti. Det var en rolig eftermiddag med nära och kära.

Mina föräldrar är skilda, och omgifta båda två. Jag har beslutat ett de nuvarande makarnas relation till mitt barn benämns extra-mommo (som alltså är gift med min pappa) och extra-moffa (följaktligen gift med min mamma). Därtill går respektive personer i dagligt tal under sina tilltalsnamn.

Det är inte alldeles lätt att köra in dessa begrepp, men jag tror det lönar sig. Min tanke är att det framöver underlättar för den lille då han har ett namn på relationen till dessa fina och viktiga människor i sitt liv.

Det är ett privilegium att ha flera personer i livet som bryr sig, och som med intresse och engagemang följer med under ens uppväxt.

Var det ett trick?

Idag ringde det på dörren. Jag öppnade. Den som ringt på räckte mej en lapp där det stod på finska att han sålde trä dörrskyltar. Jag blev skeptisk, men bad att få se hur skyltarna såg ut. Försäljaren plockade raskt fram ett ganska stort utbud med varierade motiv.

Eftersom jag bestämde mej för att jag kunde tänka mej att understöda honom, så frågade jag vad en kostade. Priset var allt för högt, men det visade sig att det gick att diskutera det. Innan jag ville ge mig in i en sån diskussion insåg jag att jag borde kolla om vi överhuvudtaget hade några pengar hemma. Det visade sig att vi inte hade några kontanter. Då försäljaren hörde detta gick han iväg utan ett ord.

Nu undrar jag om jag fallit i en grop, eftersom jag mer eller mindre visat åt denne obekante försäljare var jag har min plånbok.

Jag kan också förstå varför det är lätt att utnyttja ensamma mänskor, genom att sälja krimskrams åt dem till hutlösa priser. Det man köper är inte bara krimskrams. Man försöker också köpa en känsla av trygghet. Frågan är hur man ska lyckas göra det utan att röja sin pengagömma, om man ens kommer ihåg att försöka undvika det.

Kusiner

Ikväll hade vi besök av två av lillens kusiner, snart 4 och 6 år gamla. Väldigt klipska och välartade barn, tycker jag som är deras moster. Lillkillen tyckte detsamma. Han var väldigt intresserad av dem och imponerad av deras rörelseförmåga, motorik och sätt att leka. Jag kan tänka mej att han under många år framöver kommer att fortsätta vara imponerade av dem, som i hans ögon är så stora, häftiga och förståndiga.

Då vardagen lunkar på i sällskap med en herreman i sonens ålder, så blir jag så imponerad då vi träffar äldre barn (som ändå kan räknas som små barn), över hur förståndiga de är. De uttrycker sej tydligt, och förstår och klarar av så mycket själva. Det är mäktigt att tänka på hur utvecklingen här hemma troligtvis kommer att se ut de närmaste åren.

Stå upp

Under resan började lillegossen även ställa sig upp. Han gör det helst vid sin mammas eller pappas ben. Men när vi kom hem igår så märkte han att spjälsängen också skulle vara ett bra ställe att träna stående. Vi har hittills haft bottnet på hans säng på den högre höjden.

Igår, då lillen gjorde denna upptäckt, var klockan så mycket att vi inte sänkte sängen då. Utan han fick istället sova tryggt hela natten mellan oss. Så sänkte vi sängen idag istället. Kvällens nattning var den första av många, tror jag, där lillgullet ställer sig helt upp säkert tre-fyra gånger, och skulle göra det många fler om jag inte avbrutit hans försök. Jag lade ner honom och ligga säkert tio-tjugo gånger, och förklarade vyssjande och kärleksfullt att det är natt och att han ska sova.

Egentligen är jag ju lika fascinerad över hans framsteg och skulle gärna brista ut i applåd då han kämpat sig upp och stå. Men natt är natt. Han är ändå oemotståndligt söt då han stående ser sig glatt omkring, försöker släppa taget med ena handen och gå längs med sängen, för att sedan ta tag i, och upptäcka nästa spännande sak (till exempel sänglampan, men så långt har han inte hunnit ännu).

Krypa krypa

Wohoo! Lillälsklingen har börjat krypa! Igår tog han sina första tveksamma kryptag, och idag har han finslipat sin teknik så att han kan krypa längre och längre med stigande självsäkerhet.

Redan förra veckan så tog han ibland ett början till ett krypsteg och det verkade som att det var på gång, men i det skedet var det ännu lite för svårt för honom att koordinera händer och knän. Trots det trodde jag inte riktigt att han skulle få snaj på krypningen. Jag befarade att han inte alls skulle börja med det, och att han kanske i likhet med sin mor skulle ha detta med koordination som något som kräver lite extra ansträngning. Inte för att det spelar någon roll hur det blir med den saken.

Stolt är jag iallafall över hans skicklighet.

Att skriva en lista

Ikväll ska jag börja skriva en "ha med-lista". Vi ska nämligen på resa norrut snart. Denna gång kommer inte listan att  bara innefatta mina egna saker utan även lillkillens hela arsenal ska med. Jag gissar att listan blir över dubbelt längre än normalt...

Så nu får tvättmaskinen jobba dubbla skift fram till avfärden, så att det finns tillräckligt mycket rent att ta med.

Restaurang

Idag var vi på stan. Vi tyckte det var skäl att festa till det lite sådär en vanlig lördag, så vi passade även på att gå på restaurang. Lillkillen skötte sig mycket bra, han fick avnjuta medhavd plommonpuré och majskrokar. Föräldrarna åt köpis-mat från menyn.

Vi utmanade inte ödet genom att också beställa efterrätt. Men endera dagen då vi är sugna på lite extra spänning så ska vi göra det.

Nya vägar

Jag upptäckte nya vägar, eller rättare sagt, nya stigar i skogen idag. Upptäckten gjordes då lillgrabben och jag for med vagnen för att hämta bilen från service. Jag hade gott om tid och kände mig beredd på äventyr, så jag testade en väg jag aldrig tidigare gått. Sen hittade jag en stig som just och just var tillräckligt bred för barnvagnen, och jag beslutade mej för att se vart den ledde.

Jag bångade en del blåbär under min färd. Dessutom hann bli liite, liite rädd i skogen. Orationellt, ja visst. Känslan bottnade i att jag inte alls visste vart stigen ledde, och att jag på ett ställe såg en del tomma ölburkar och plastpåsar från alkoholbutiken. (Tänk om jag plötsligt kommer till ett ställe mitt i skogen där en massa onyktra män kommer raglande, eller sitter och har sammankomst. Jaa, det låter fånigt, inget att vara rädd för sådär nu i efterskott...).

Det var trevligt att gå lite i skogen och insupa natur, vackert väder var det också.

Tandtrollet

Lillkillens leende har redan i ungefär två månader prytts av de vackraste och mest fantastiska två nedre framtänder. Dessa tjänar honom väl och fungerar utmärkt att hugga tag i sin mammas tår med eller att bita i vad han än har fått tag i.

Idag gjorde jag en stor och glädjande upptäckt: Om ljuset är det rätta och om man tittar i rätt vinkel så kan man ana att han nästan har fått början till en högra framtand. Den vänstra är heller inte långt efter, men inte riktigt lika långt framskriden.

Aktivitet och fjärilar

I ivern och glädjen av min återfunna frihet fick jag en energikick. Jag dammsög, tvättade kläder och startade diskmaskinen.

Lillkillen var hur coollugn som helst under tiden. Han lekte med gitarren, ålade sej till hallen och var glad att upptäcka världen på egen hand.

Katten, som inte alls tycker om då man dammsuger, tog sin tillflykt utomhus. Där morskade han upp sej och visade vilken tuffing han är, genom att jaga fjärilar. Han har förresten lyckats fångat två fjärilar i sommar, som han velat bära in och spara och leka med...

Efter det har vi också hunnit på en vagnlänk till villan, vara och handla, sen via grillen (dock utan katt, båda kissorna var hemma och tog det lugnt istället).

Bra vardag, alltså.

Just nu

Just nu förbereder mannen dagens mat. Jag sitter i soffan, fortfarande i pyjamasbyxor, med datorn i famnen. Lillkillen ligger på golvet och håller i "sin" telefon, han pratar med den:
-Tta!, a, tta, dada.

Skön lördag, med andra ord.

Han är så klok

Jag blir förvånad över hur mycket lillemannen förstår. Han har blivit så klok och så medveten, vår lille klimp.

Idag då han kravlade fram på köksgolvet hittade han en morotsända som han gladeligen undersökte och smakade på. Jag satt vid köksbordet och åt. Jag tyckte inte det var någon bra idé att han sätter gamla morotsrester i munnen, så jag sa med vanlig röst åt honom att "nejnej, blä, inte i munnen".
Varpå gossebarnet såg på mej med stora ögon, tog ut biten ur munnen och sa "tö? tuu?".

Så kollade han på något annat. Sen upprepade vi proceduren med morotsbiten ett par gånger, utan att han satte den i munnen.