Idag har jag njutit av den rörelsefrihet bilen ger mig.
Jag har den senaste veckan konstaterat att bilen är en nödvändighet för att jag ska må och orka bättre nu då jag är hemma dagtid med lillen.
Swisch! Så var vi vid lillens mommo. Där hann vi äta och leka. Och swisch! så var vi hemma igen. Jämfört med 45-60 minuters promenad på isig väg så är det rena drömmen.
Vi flyttade hit vi bor nu för två månader sen och jag var bergsäker på att jag skulle klara mig utan bil. Tänkta att cykelkärran är smidig ( 20 min cykel till centrum eller kompisar). Men nu då det varit halt och eländigt och Hildas pappa behöver bilen till sina arbetsresor så har jag allvarligt börjat fundera på bilköp...jag är i princip emot det för jag skulle vilja klara mig utan, men jäklar då det inte finns nån kollektivtrafik här i stan..börjar så småningom känna mig mer och mer " mökkihöperö" om jag inte kommer ut. Och jo, det är bara skönt att promenera till babyrytmik och klubb och allt, men du vet hur det är! En 10 mån gammal sover ju inte så länge mer och att försöka få henne att sitta ( i vintermundering är det rätt så trångt i vagnen ) en 40 min promenad hem från stan är ren rätt så utmanande ibland. Beroende på dan.
SvaraRaderaSå nu funderar jag allvarligt om jag ska ge upp mina principer och köpa den där förbannade bilen åt mig själv. Mamma säger jag kan få låna hennes när som helst, men det är ju det- man vill inte vara så beroende av andra...vill leva mer sponant än så...eller?
Exakt i samma banor har jag också funderat! Nu har mannen börjat cykla till jobbet och jag har bilen till mitt förfogande under dagen. Skulle han inte gör det skulle vi nog bli illa tvungna att skaffa en bil till. För jag behöver möjligheten att kunna röra mig "längre" sträckor spontant, oberoende av väder och lillens sovtider. Det ger en sorts livskvalitet.
Radera