Hjärtegrynet

Det här inlägget tillägnas bara min lilla guldklimp.

Det är den största enskilda upplevelsen jag varit med om, då han föddes dagen efter lucia ifjol. Då jag höll honom i mina armar första gången var jag så lycklig och kände sån lättnad över att han hade kommit, och att han mådde bra.

Det är fantastiskt hur det kan bli till en mänska. Först är det celler som förenas, så börjar de dela sig och växa o.s.v. Sen kommer en baby ut ur magen som bara är och inte vet just något om världen och är helt beroende av någons omvårdnad.

Som vårdnadshavare så ger man, och man ger, och man ger. Kärlek, mat, omvårdnad, värme, blöjor, kärlek och mera kärlek. Så blir det lilla knyttet en personlighet, ett riktigt sällskap, som ger ännu mera tillbaka än han fått. 

Nu har han börjat upptäcka världen på allvar, han smakar och undersöker allt, allt från små dammkorn på golvet till stora dörrar och tegelfasaden på huset. Och han pratar, auauauau, vävävävävä, ababababababa låter det hemma hos oss hela dagen lång. Sladdar och teknologi är speciellt intressant för tillfället.

Humor visar han också att han har, börjar småfnissa åt något lustigt för sej själv, eller visar vad han tycker att är kul (t.ex då saker "hoppar" och är svåra att hålla i är jättelustigt).

Kära, kära, älskade goa lilla barn. Vilken lycka att vi får ha dej.